Visst, Melle är en bestämd herre med hög integritet och känner han sig kränkt så blir han riktigt förbannad. Jag kunde ju dock aldrig tro att han skulle bli svårhanterlig som han blev idag hos veterinären.
Emil var söt och kom hit redan kl ett ifall jag skulle behöva ha hjälp med att få in Melle i sin transportbur (Jenny är en snäll dam så henne oroar jag mig inte för) men jag fick in honom hur lätt och smidigt som helst. Om jag bara visste vad som väntade…
Väl framme hos veterinären fick jag för det första reda på att vaccinet som Melle fått för 1½ år sedan inte alls sträckte sig två år som veterinären som gett honom den sagt utan bara ett vilket betyder att han måste få sitt grundvaccin igen. Jag fick lite panik när jag förstod att vi måste ta stackarn till vet redan om fyra veckor och då visste jag inte ens hur Melle skulle ta det här besöket. Han blev galen!
Först fick jag bära honom och även om hans tassar var dyblöta av stress så var han ganska lugn… fram tills jag skulle hålla i hand huvud så att veterinären kunde ge honom sprutan. Oj som han spottade och fräste. In fick djurvårdare med tjocka hanskar komma men inte hjälpte det, Melle vred sig ur hennes grepp. Till slut fick de hämta en gallerbur som man efter att katten satts i den minskar ytan så att man kan dra ut en bit hud och ge vaccinet det hållet. Melle har ett hjärta av guld (även om han inte alltid vill visa det och att personalen på veterinärmottagningen förmodligen inte tror på det 
) så lät han mig kela med honom och pussa honom massvis fram tills jag skulle lyfta honom. Då var det nej och tänderna in i handsken (men det gjorde rejält ont ändå, han är galet stark i sina käkar). Väl i min famn (”mamma” är minst lika envis som sin son) så lugande han ner sig men ner i buren skulle han och fast vi klämde fast honom (stackars katt) så lyckades han ändå göra en volt i det nästa obefintliga utrymmet. Till slut när vi var tre på det hela så lyckades vi slutligen med vårt mission.
När Jenny sen skulle få sin spruta verkade veterinären inte riktigt tro mig när jag sa att hon är världens snällaste (bara för att man har en strulpelle behöver väl inte alla ens katter vara det?) utan ville att jag skulle hålla fast henne också men som tur var så slapp hon och från att jag släppt ut Jenny tills hon var inne i buren igen tog det ca 2 min. För melle tog det 40.
Om fyra veckor ska vi dit igen. Jippie!
Väl hemma igen sprang han in under sängen för att visa hur sårad han var. Ville inte ens komma fram när jag fyllde på i matskålarna. Fast lite martyr tror jag dock att han är för han åt glatt när jag kom in med maten till honom. Det ska fjäskas för Melle…
Efter maten kom han fram igen och lekte lite med laserpekaren, Jenny sover efter maten vid skrivande stund framför mina fötter. Lugnet har åter infunnit sig i familjen. För fyra veckor framöver iaf…
Etiketter bur, svårhanterlig, vaccination, Veterinär
